En anledning att vilja fortsätta leva: Cioran

Det är något förunderligt upplyftande med mycket pessimistiska och världsföraktande filosofer. Själv en depressivt lagd ärkemelankoliker inser jag mig ligga i lä. Jag är ett sorglöst , lättsamt maskrosfrö som seglar obekymrat runt i luften vid en jämförelse.Schopenhauer är pessimismens Gud och Cioran hans profet, som är mera radikal och för saken längre - ända fram till frätande gallbitter cynism.

Mitt exemplar av "Om olägenheten i att vara född", ligger ständigt framme, nästan sönderläst som en schartuansk postilla. Cioran får mig att tänka på figuren "Bisamråttan" i Tove Janssons muminvärld som tillbringar sommaren i hängmattan, uppassad av den vänliga muminfamiljen läsandes en bok med titeln "Om alltings onödighet". Jag tror att Tove Jansson hade Schopenhauer i tankarna. Schopenhauer sa ju också usch, om än långrandigare och grundligare än Cioran som mest formulerar sig i aforismer.

Några smakprov:"Det är ur ett särskilt slags vaknatt som ifrågasättandet av födelsen härrör." Jojo, det känner vi igen!"

Om femhundratusen år lär England vara helt täckt av vatten. Om jag vore engelsman skulle jag ge upp genast."

Tänk så har jag också alltid tänkt! Det lär vara ungefär tusen år till nästa istid här i norden. Lika bra att ge upp genast. Jag har iaf nästan gjort det.

Fast sen är det detta med Schopenhauer och hans gourmandise, förälskelser i unga flickor och hans pudlar. Och den märkliga paradox som Ciorans verk uttrycker: å ena sidan total livsförnekelse, å den andra en skrivandets vällustigt framslipande energi: hans texter muntrar upp.

Och jag undrar så om Cioran varit riktigt kär någon gång. Om han också hade hund.Bilden ovan visar en klassiskt värdig pessimistisk filosofpose, en vacker bildad äldre herre med tunga markerade drag.

Boken är utgiven på Bonniers 1986 ISBN 91-0046818

En anledning att vilja fortsätta leva: Ola Rapace

En anledning att vilja fortsätta leva: Jonas Hassen Khemiri

Nej jag tänker inte säga någonting om Jonas Hassen Khemiris författarskap fast det är nog så intressant. Jag tänker bara tala om hans skönhet. Jag hyperventilerar när jag ser Jonas Hassen Khemiri, det är besvärande och nästan plågsamt att ha drabbats av en sådan fånig kärlekspassion för en ung författare. Känner mig lite grand som den stackars bastanta matronan Hedvig Charlotta Nordenflyckt med hennes förtvivlat uppgivna trängtan efter sin "Hyacint". Suck!

Jonas Hassen Khemiri är jordens vackraste unge man i mina ögon och ger mig lust att göra en uppföljare till Höga Visan, hans svarta lockar, sidenblanka, mörka milda blick, olivfärgade hy, Hans långa smala händer med liksom förandligat intelligenta fingar. Måste ta en liten andningpaus här, fly mig en papperspåse...

Åsynen av Jonas Hassen Khemiri inger mig den dova sorts förtvivlan som endast tanken på att man inte är allsmäktig kan ge. Universum är ett missunnsamt ställe. Var var någon som Jonas Hassen Khemiri när jag verkligen behövde honom i tjugofemårsåldern? Nu kan jag bara sitta här som ett patetiskt tantslem och sucka.

Det hjälper föga att tänka på George Sand och Ninon De L'Enclos och de andra mogna damerna som fixade till det på äldre dagar med unga genier. "Ou sont les neiges d'antan?", eller vad det nu heter på franska. Och vid en jämförelse med Colette och Duras står jag mig slätt. Så Jonas Hassen Khemiri går tyvärr väldigt säker för den där stjärnögda, echaufferade damen som dyker upp på hans föreläsningar om författarskapet på ABF beväpnad med intelligenta frågor och ett lager papperspåsar i handväskan.

Montaillou:

Denna älsklingsbok är skriven av den franske historikern Emanuel Le Roy Ladurie och är ett slags bymonografi över den sista utposten för kätteriet i Frankrike.Året är 1300 och byn Montaillou i området Ariége i sydfrankrike är full av katharer. En modig , rättroende, nitisk och pedantisk man Biskopen av Pamiers, ger sig ut på en inkvisition för att rensa ut dem.Under flera år intervjuar han alla i byn och för omfattande, noggranna anteckningar. De är oerhört detaljerade och upplevs som direkt "avlyssnade".Vardagsskvaller, små och stora skandaler, kärlekshistorier, alla de saker som rörde den vanliga medeltida människan anteckade han så detaljrikt att den överträffar varje annan primär källa.

La Durie studerar och presenterar de här dokumenten i sin bok och målar ett oerhört levande och äkta porträtt av livet i byn. "kärlek, äktenskap gester och känslor, samtal. skvaller, klaner och gruppbildningar, brott och våld, tidsuppfattningar, inställning till det förflutna,djur, magi och folklore, döden och tron på livet efter detta. Boken är något mellanting mellan antropologi och historia. och som man kan förvänta sig så har dessutom fransmännen varit hysteriskt roliga i många många århundraden trots den tragiska ramen, inkvisitionen som utplånde slutgilitig den sista resten av katharismen i Frankrike.

Det som gör boken så märklig är att man kommer så nära byns människor i stort och smått, de upplevs så mycket här och nu/avståndet på över sjuhundra år krymper. Alla konkreta detaljer från det vanliga livet gör att man nästan kan smaka, lukta, höra, se vad som sker. Efter en redogörelse för byns ekologi och ekonomi, som baserade till 99 % på självhushåll. Teknologin mycket primitiv, hjulet hade inte kommit till byn så det fanns inte ens kärror utan allt tranporterades på människo eller åsnerygg.

Och så följande rörande lilla exempel på "lyxkonsumtion":"Sockret var ytterligt sällsynt: det som fanns kom från den muslimska världen, och när man hade råd kunde man då och då skänka en liten liten bit till den kvinna man älskade."

Boken är utgiven på Atlantis 1980, finns på de flesta bibliotek och jaghar själv lyckats köpa flera ex att ge bort från Tradera för en billig penning, den dyker ofta upp i antikvariat