En anledning att vilja fortsätta leva: Jonas Hassen Khemiri

Nej jag tänker inte säga någonting om Jonas Hassen Khemiris författarskap fast det är nog så intressant. Jag tänker bara tala om hans skönhet. Jag hyperventilerar när jag ser Jonas Hassen Khemiri, det är besvärande och nästan plågsamt att ha drabbats av en sådan fånig kärlekspassion för en ung författare. Känner mig lite grand som den stackars bastanta matronan Hedvig Charlotta Nordenflyckt med hennes förtvivlat uppgivna trängtan efter sin "Hyacint". Suck!

Jonas Hassen Khemiri är jordens vackraste unge man i mina ögon och ger mig lust att göra en uppföljare till Höga Visan, hans svarta lockar, sidenblanka, mörka milda blick, olivfärgade hy, Hans långa smala händer med liksom förandligat intelligenta fingar. Måste ta en liten andningpaus här, fly mig en papperspåse...

Åsynen av Jonas Hassen Khemiri inger mig den dova sorts förtvivlan som endast tanken på att man inte är allsmäktig kan ge. Universum är ett missunnsamt ställe. Var var någon som Jonas Hassen Khemiri när jag verkligen behövde honom i tjugofemårsåldern? Nu kan jag bara sitta här som ett patetiskt tantslem och sucka.

Det hjälper föga att tänka på George Sand och Ninon De L'Enclos och de andra mogna damerna som fixade till det på äldre dagar med unga genier. "Ou sont les neiges d'antan?", eller vad det nu heter på franska. Och vid en jämförelse med Colette och Duras står jag mig slätt. Så Jonas Hassen Khemiri går tyvärr väldigt säker för den där stjärnögda, echaufferade damen som dyker upp på hans föreläsningar om författarskapet på ABF beväpnad med intelligenta frågor och ett lager papperspåsar i handväskan.