Farväl Falkenberg

Flera dagar efter premiären går jag ensam och ser filmen jag väntat på och undrat om så länge. Givetvis blir jag inte ensam särskilt länge, jag känner igen halva kön och det finns minst tio personer jag inte kan undvika att hälsa mera aktivt på och prata lite med. Jag hamnar bredvid Emma och Rebecka som tidigare var mina elever när jag var högstadielärare på Söderskolan i Heberg för ungeför tre år sedan. Då var jag också kollega till David Johnson, en av filmens huvudrollsinnehavare, den unge mannen i gräset på filmaffischen ovan. David vikarierade som syslöjdslärare en tid och flickorna som nu går på gymnasieskolan ville helst skvallra om honom. David ansågs flummig och cool, massor av fjortisar var förälskade i honom som hade det rätta jeanshänget och kalsongerna ute, och den superfräcka nintendotatueringen på armen som nu väl kommer att bli världsberömd! De var lite fnittrigt förtjusa "Vi KÄNNER ju faktiskt honom lite grand".

Och som Falkenbergsbo är det väl detta som distraherar och gör det väldigt svårt att bedöma och ta in filmen ur någon konstnärlig aspekt. Man är hemmablind helt enkelt, eller snarare för uppmärksam på själva miljön och blir frustrerad för att man inte EXAKT kan avgöra i vilket villaområde scenen man just betraktar utspelar sig, de är ju alla så lika. Blir barnsligt förtjust över att finna att mycket av handlingen utspelar sig kring den charmiga bruna villan alldeles vid hållplatsen vid Klitterbadet, Skrea Strand. Denna villa som nu fått en oerhörd glamourfaktor i den lilla staden vid havet där man inte kan gå utanför dörren utan att man möter någon man är bekant med och måste byta några ord med .

Falkenbergarna verkar lite motvilligt förtjusta över uppmärksamheten, att plötsligt ha blivit placerade på den kulturella kartan i så stora sammanhang, Venedig, Toronto, Hollywood. Lokalpressen intervjuar alla som skymtat förbi i filmen, från morsorna som medvetet spelar morsorna dock utan att veta att det skulle bli någonting "på riktigt" av det till bilbingoutroparen som helt ovetande får spela bilbingoutropare. Denne meddelar i lokalpressen att han faktiskt i efterhand erhållit statistarvode och journalisten undrar bekymrat om denne som är engerad nykterist känner sig besvärad över att ha medverkat i en film där det minsann både sups och används droger.

Någon rescencent, jag minns inte kommenterade att filmens grabbgäng, unga män i tjugo/tjugofemårsåldern inte brukar tillhöra de mest intressanta varelserna på jorden. De tar sig själva på för stort allvar, blir lätt pretentiösa och tror att de trender de är marinerade i är eviga. I vanliga fall håller jag nog med men just i detta fall finner jag både killarna och produktionen oerhört intressanta och faktiskt - originella. Det är svårt att sätta fingret på varför. Filmer om manlig vänskap, sista somrar, nostalgi och framtidsoro/drömmar har det gjorts drösvis av men den här upplevs ändå som unik i tonfall och stämning.

Det har klagats en del på att unga kvinnor lyser med sin frånvaro, t.om antytts att det finns homoerotiska undertoner i filmen. Mot detta vill jag protestera. En av de mera originella dragen hos "Farväl Falkenberg" är just att den är så märkvärdigt oerotisk. Den handlar om helt andra saker, att det förkommer många scener med nakna eller mycket lättklädda pojkar är helt naturligt motiverat av miljön och årstiden. Om någonting upplevs som unikt i det här verket så är det kanske rentav detta. Vid Venedigfestivalen ställde italienska journalister många frågor just om det fysiska uttrycket i filmen. Det är fortfarande rätt ovanligt med nakna män tillsammans på film.

Till de negativa förväntningar jag hade innan jag sett "Farväl Falkenberg" hörde att "nu blir det väl en massa kill och knullsnack supande och knarkande", filmen har ju jämförts med "Fucking Åmål". Men så var det alls icke till min stora förundran och förtjusning. Som en annan rescent skrev "Det handlar om ett Ömt Farväl och inget Fuck Offf!" Filmen är innerlig och ömsint till råga på allt. Liten dialog mycket stämning. Den loja sömniga atmosfären i staden sommartid, visst röks det på, dricks bärs och tom hallucineras lite på funnen svamp men det är inte någon verksamhet man fokuserar särskilt på.

Jag uppfattar svampscenen som mer symbolisk, att det handlar om identiteten, om sorgen över att tvingas för alltid lämna tryggheten i barndomen, gruppidentiteten, pojkgängets "en för alla , alla för en".Scenen mellan Holger och David kallad "när du blev jag" skildrar drogen som ett sätt att hitta tilbaka till barndomens upplevelse av gränslöshet mellan jaget och omvärlden, om att känna sig levande. Och det är verkligen skönt att det inte moraliseras kring huvudpersonernas beteende hur hopplösa och självdestruktiva de än är det rör sig verkligen inte om någon drogromantik här.

I en annan scen som utrycker en liknande symbolik berättas om en underjordisk koja som pojkarna byggt med en matta som skydd för ingången. Där kunde de gömma sig undan världen men det gick inte att stanna där någon längre stund eftersom att syret tog slut . Att försöka stanna kvar i barndomen är ett projekt dömt att misslyckas, utdrivandet ur paradiset är livsnödvändigt, alternativet är stagnation, död.

Också när det gäller det tekniska hantverket och den estetiska fingertoppskänslan är jag också full av beundran! Att med nästan ingen budget alls lyckas skapa något så fullödigt konstnärligt och känsligt med ett poetiskt men opretentiöst manus och i synnerhet underbar musik är en bragd. Killarna i tjugo/tjugofemårsårsåldern har verkligen rehabiliterat sig i mina ögon. Jag säger bara RESPECT!

Det kändes lite märkligt att cykla hem i den sena septembersommarvärmnen, genom staden jag just sett på bioduk för första gången . Den kändes liksom lite förklarad. Den känslan har suttit i. Jag är ju Göteborgare ursprungligen och trots mina tjugo år i Falkenberg upplever jag mig fortfarande som utsocknes. Men kanske lite lite mindre nu, tack vare filmen betraktar jag omgivningen med både större uppmärksamhet och mera ömhet.