En anledning att vilja fortsätta leva: Cioran

Det är något förunderligt upplyftande med mycket pessimistiska och världsföraktande filosofer. Själv en depressivt lagd ärkemelankoliker inser jag mig ligga i lä. Jag är ett sorglöst , lättsamt maskrosfrö som seglar obekymrat runt i luften vid en jämförelse.Schopenhauer är pessimismens Gud och Cioran hans profet, som är mera radikal och för saken längre - ända fram till frätande gallbitter cynism.

Mitt exemplar av "Om olägenheten i att vara född", ligger ständigt framme, nästan sönderläst som en schartuansk postilla. Cioran får mig att tänka på figuren "Bisamråttan" i Tove Janssons muminvärld som tillbringar sommaren i hängmattan, uppassad av den vänliga muminfamiljen läsandes en bok med titeln "Om alltings onödighet". Jag tror att Tove Jansson hade Schopenhauer i tankarna. Schopenhauer sa ju också usch, om än långrandigare och grundligare än Cioran som mest formulerar sig i aforismer.

Några smakprov:"Det är ur ett särskilt slags vaknatt som ifrågasättandet av födelsen härrör." Jojo, det känner vi igen!"

Om femhundratusen år lär England vara helt täckt av vatten. Om jag vore engelsman skulle jag ge upp genast."

Tänk så har jag också alltid tänkt! Det lär vara ungefär tusen år till nästa istid här i norden. Lika bra att ge upp genast. Jag har iaf nästan gjort det.

Fast sen är det detta med Schopenhauer och hans gourmandise, förälskelser i unga flickor och hans pudlar. Och den märkliga paradox som Ciorans verk uttrycker: å ena sidan total livsförnekelse, å den andra en skrivandets vällustigt framslipande energi: hans texter muntrar upp.

Och jag undrar så om Cioran varit riktigt kär någon gång. Om han också hade hund.Bilden ovan visar en klassiskt värdig pessimistisk filosofpose, en vacker bildad äldre herre med tunga markerade drag.

Boken är utgiven på Bonniers 1986 ISBN 91-0046818