Ännu en barnbokspoet: Rudolf Aronius
En av mina mest älskade barnboksförfattare är den finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius. Hon har vunnit en rad priser och utmärkelser men är på tok för lite känd i vårt land. Hon spelar i samma höga division som Astrid Lindgren och Tove Jansson och har skapat sin alldeles egna tidlösa poetiska, underliga men samtidigt märkligt välbekanta värld i och omkring den lilla staden Tulavall som grundades i en mytologisk urtid av kung Tulle.
Det är en ytterst fängslande nordisk variant av "magisk realism" Sandman Lilius bjuder på med ett frisk och originellt språk och en föreställningsvärld som inte liknar något som jag hittills stött på i litteraturen, varken den för barn eller för vuxna. Huvudpersonen i den första av böckerna om Tulavall är den lilla barnhemsflickan Bonadea som rymmer och bosätter sig på Blomanderska bageriets vind, med sin målsman "Fru Hulda Kackelin" som visar sig vara en liten brun höna.
Bonadea kan beskrivas som en innerligare och betydligt mer nedtonad variant av Pippi Långstrump, som med sin starka integritet, födgeni, fantasi samt förmåga att odla vänskaper i alla läger, även bland de mest uppsatta och de mest udda, kommer undan med det mesta.
Hon är en förgångare till Michel Endes "Momo" och har ett mycket positivt inflytande på de människor hon kommer i kontakt med. Man får möta en mängd personer från olika samhällskikt i staden med omnejd.
En egenhet hos Sandman Lilius gestalter är de alla utan undantag har väldigt vackra, poetiska eller lustiga namn, som ofta väl karakteriserar sina innehavare. Fru Simpa, amper gästgiverska, Svarta Havets Matros, Borgmästarinnan Fru Pampinea, den trollkunniga gumman Lammskinnskajsa, den fattiga sömmerskan Fröken Krysantem, piraten Don Rododendron samt min absoluta favorit. Den magre, bleke, långhårige, trashanken till romantisk poet , Rudolf Aronius som i min föreställning ser ut precis som konstnären Ivar Arosenius berömda självporträtt med snedlugg, blomsterkrans och ett förandligat blekgrönt ansikte med stora mörka ögon. Kanske beror det på att de har liknande efternamn, men jag är säker på att Rudolf ser ut precis så där. Vacker, begåvat blek och medtagen.
Rudolf är en romantisk poet med liksom en smula Nietzscheanska drag emellanåt. tex brukar han gaska upp sig i sitt armod genom att skriva "Självhävdelsedikter" som följande:
"Sade en måttlig nisseperson: - Högfärdas inte, ta dig ej ton var dag släcker världen och trampar ut också halvstora själar, i varje knut. Svarade jag: har ej att förlora. Kung Tulle och jag är överstora."
När den fattiga sömmerskan fröken Krysantem syr ett par skjortor åt poeten Rudolf får han betala med en dikt.
"Alla små mössen sjunger under golvet: Solen går tidigt ner. Men vinden är uppe så länge den vill för vinden, vinden kan aldrig bli still. Fattiga gråter ej mer ..."
"-Jaa, hm, sade Fröken Krysantem en smula misstänksamt när hon läst dikten. vem handlar den riktigt om då? -Om en som heter Fattiga och har möss under sitt golv, sade poeten Rudolf allvarligt där han stod med sina skjortor under armen. Hon kan vara ni eller jag eller Fru Simpa. -Ånej, inte Fru Simpa väl, tyckte Fröken Krysantem. Hon nålade i alla fall upp dikten på väggen bredvid symaskinen och såg att poeten Rudolf tyckte om att hon gjorde det.
Det var nog inte många i staden Tulavall med omnejd som uppskattade hans poesi. - Bonadea gjorde det, alla de av hans dikter som trycktes i Tulavalls Tidning lärde hon sig utantill. och den lärde mannen, doktor Adam Giök, gjorde det. Det var han som gång efter annan övertalade redaktören att ta in dikterna i Tulavalls Tidning.
Redaktören var en av de där nissepersonerna. Han hette Nils. Sedan bjöd Fröken Krysantem poeten Rudolf på kaffe med ostsmörgås, för hon tyckte han såg svulten ut. Och på kvällen när vinden kom visslande, virvlande, vinande över taket, lade hon ut brödkanter och överbliven sås på ett tefat på köksgolvet."
Iväg och till bibblan nu med er och låna! ALLT av Irmelin Sandman Lilius som själv har ett väldigt tulavallskt namn. Detta är allålderslitteratur!
